asaperssonleijer

Nu är det dags att elda ut vintern.

Jahapp.
Det kanske finns någon stackare därute som undrar hur jag mår.
Så, här. Håll tillgodo.
Jag är halt, har blöta kläder och ett brutet pannben.

Det där med att jag är halt förstår jag att ni tror beror på min bristande kroppskontroll.
Men icket, jag står säkert på mina feta ben.
Jag har dragit på mig en liten mysig inflammation i benet.
Det är inte så noga, men det blir självklart värre.

Igår var vi lite folk hemma hos oss, och när samtalet om min klumpighet var i full gång kände jag att det var dags att avlägsna mig, och jag reste mig för att gå på toaletten.
Det var bara det att jag vände mig om för att försvara mig.
Jag trodde, i min enfald, att jag efter fyra månader hade lärt mig hur vår lägenhet är uppbyggd.
Det hade jag självklart inte, och dundrade in i vår köksö, bara för att flyga fram och ge hörnet av vårt köksskåp en dansk skalle.
Det sög lite, och jag skrek.
Detta resulterade i ett brutet pannben och en väldigt svullen panna.
Det är helt säkert brutet. Helt säkert.
Av. På mitten.

När jag senare under kvällen hade fått order om att tvätta håret, gick jag in på toaletten för att göra just det.
Jag tog av mig mina kläder och la dom på toalettlocket.
Efter en liten stund insåg jag att jag inte alls la dom på toalocket.
För jag hade inte stängt toalocket.
Så där stod jag, med ett och ett halvt fungerande ben, brutet huvud, byxorna vid fotknölarna, mina nya kläder i toalettstolen, och skrek med brusten stämma.

Så. Jag hoppas att ni också mår svinbra. Jag skulle aldrig önska något annat.

Det mest fantasilösa genom tiderna måste vara att döpa två olika karaktärer i samma bok till 'Evert'.
Stick och brinn, GW.

Ombyte förnöjer.

För några veckor sedan var den första afterskin.
Hemifrån oss upp till Skistua är det ungefär tjugofem minuters promenad.
Jag satte på mig lite mascara, såg ut på vädret och bedömde att det inte snöade tillräckligt mycket för att jag skulle behöva ha på mig täckbyxor.
Det här vet ju jag, jag är faktiskt från Kiruna och har levt ett liv präglat av kläder-efter-väder-principen.
And off i went.
Efter fem minuters promenad insåg jag mitt misstag.
Snöstorm. Fy och satan vilken snöstorm.
Här kan man ju tänka att det naturliga att göra när man fortfarande är så nära hem är att vända om och gå och klä på sig lite mer.
Men nej. Det ligger inte i min natur att röra på mig i onödan.
Istället fortsatte jag min promenad från hell med händerna för ansiktet och hade helt enkelt lite glesare mellan fingrarna vid ögonen så att jag skulle se.
Man är ju inte dum, liksom.
När jag kom fram (efter nästan en timma) gick jag direkt ner till toaletterna för att torka bort allt vatten i ansiktet.
Innan jag hade sett mig i spegeln kom det ut två kvinnor och såg på mig med skräckslagna ögon.
"Men HERREGUD flicka! VAD har du GJORT?!"
Då såg jag det. Mitt aniskte var helt svart. Den mascara jag tidigare hade applicerat hade tagit sig friheten att försöka förklä mig till någon som kommer från en annan del av världen, och resten av min kropp var helt vit.
De kände på mina byxor (jeans, snacka om vinstlott) och gav ifrån sig några "HERREGUD" till innan de fick mig att lova att jag skulle stå framför den öppna spisen resten av kvällen.
Jag var helt genomblöt, snön hade till och med nått mina trosor.
Jag vet inte om det är någon som har suttit iförd genomblöta jeans med lika blöta trosor under.
Om ni inte har det. Do. Not.
Alltså, jag var inte speciellt söt där på min första afterski.
Man kan säga att jag såg ut sóm skit, helt enkelt.
Och presenterade mig för personer jag redan hade träffat och sjöng "vill ha dig i mörkret hos mig" solo i en mikrofon och ja. Ni vet.

Henri har en hatsång.
Denna är Daniel Bedingfield-If your not the one.
Payback is a bitch.

Min storasyster Katrin fyllde trettio i Augusti.
Eftersom hon bor i Spanien hade vi inte någon mölighet att gratta henne ordentligt.
När hon sedan skulle på kurs i Göteborg såg vi vår chans att åka och överraska henne.
Sagt och gjort.
Jag, Mamma, Pappa och Staffan hoppade in i pappas bil och styrde kosan mot Luleå där vi skulle flyga vidare.
Vi han dock inte längre än till konsum i Kiruna innan mamma utbrast:
"Åh HERREGUD!"
Vi såg förvirrat på varandra och undrade vad det var för storslaget mamma hade fått syn på.
Svaret var, håll i er nu, svampar, på hösten, på marken, vid ett träd.
Högst exeptionellt.

Pappa har köpt en ny bil och poängterar gärna detta mer än nödvändigt.
När vi stannade för att fika eller liknande hördes hans röst från framsätet:
"Stäng försiktigt!" och tystare "Det är en BMW.."

Till den här historen hör också att jag har en relativt ny telefon.
Så ny att jag inte har brytt mig om att kolla upp vad det är för pinkod, trots att jag redan har varit tvungen att gå på telia och låsa upp den en gång.
Jag lämnade alltså kiruna med en överhängande oro över att batteriet i telefonen skulle ta slut.
Men tack vare att jag slängde mig över första bästa eluttag och laddade den var den nästan fulladdad när planet skulle lyfta.
Gött! Det gjorde jag bra! Tänkte jag när jag slog mig ned mellan de två unga killar som skulle bli mina resekamrater mellan Luleå och stockholm.
"All elektronisk utrustning ska vara avstängd under flygningen." Sa en käck kvinnoröst i högtalaren, och all den glädje och lättnad jag känt försvann på några sekunder.
Då kom nästa problem.
Jag hade aldrig slagit av telefonen.
Planet började rulla, och eftersom jag är väldigt flygrädd visste jag att om jag inte lyckades slå av telefonen just i detta nu skulle vi alla störta och gå en ond, bråd död till mötes.
Jag fick handsvett, hjärtat började klappa snabbare, paniken steg. Det fanns bara en sak att göra.
"Hrmm." Jag harklade mig och såg på killarna jag satt med. "Vet ni hur man slår av en sån här?"
De gav mig varsin blick som sa allt. En av dem slog av min telefon.
Jag behöver nog inte tillägga att resten av flygresan fortskred i tystnad.
När vi landade var min telefon låst. Det sög ju, sa jag.

Väl framme på landvetter gick jag och Staffan på pressbyrån.
Staffan (som är väldigt trevlig) förklarade för kassörskan (en halvdöd, ciggig, tant) att vi skulle vara i Göteborg över helgen och undrade vad om de hade någon typ av remsa som man kunde åka spårvang med.
Kvinnan i kassan gav honom en blick som bad honom dra åt helvete och stanna där, sedan sa hon på bred göteborska:
"Jag har faktiskt ingen lust att börja hålla på med det där nu. Det finns fler pressbyråer inne i stan som ni kan gå till och köpa det där istället."
Vad svarar man på det?
Här föjer några exempel:

1: "Det är ditt jobb, det är bara att fixa det."
2: "Skämtar du?"
3: "Byt jobb, surkärring."
4: "Vad är numret till din chef?"

Vad vi svarade på det?
"Eeeh..Okej..Jo nä men att det gör vi.." (leende)

Vi satte oss på en flygbuss in till stan.
Då, där, på motorvägen såg jag det!
Jag slet hörlurarna ur öronen och utropade (lite för högt) med märkbar entusisasm till Staffan:
"Titta!! En ren!"
Staffan såg på mig med tomhet i blicken och svarade,
"En jättestor brun ren?
"Ja!!" Sa jag (som har bott i norrland hela mitt liv).
Staffan vände bort ansiktet och sa torrt:
"Älg."


Det löste sig så småningom och vi kunde ta oss till vandrarhemmet.
Ursprungsplanen var att överraska Katrin på flygplatsen, men det gick sedvanligt åt helvete och vi fick sätta plan B i verket.
Det innebar att vi klev upp tidigt på morgonen dagen efter och åkte till andra sidan stan där Katrin bodde hos mammas kompis Lena.
Tanken var att vi skulle ringa på, Katrin skulle öppna, vi skulle sjunga, hon skulle gråta och sedan skulle det bli ett enda stort mysigt kramkalas.
Men när vi kom fram till Lenas hus insåg vi att det var portkod.
Jahaappp..
Plan C? Vem fan har en plan C? Nä, just det.


Resten får vara osagt. Låt fantasin flöda.